Körkort...en sak som har blitt oerhört viktigt, ska man ha jobb måste man ha det och om man bor som vi gör (mitt ute i skogen) så måste man ha det...

Jag har cyklat till jobbet..(ynka 1.6 mil, piece of kaka)...man kommer fram, jobbar och gör det man ska...sen kommer det på tal hur man kom dit...
Jag funderar hårt och länge på hur man ska lägga fram svaret..(att säga direkt att man inte har körkort gör att man skäms lite på ngt vis)...sen svarar jag tveksamt...."jag har cyklat idag....."
Först blicken och sen frågan..."cyklat? det är väl himla långt???"
"jaaa jo..men jag hade ingen bil......" sen lite tystare..."jag har inte körkort heller så......" sen förklaringen "men det hade inte spelat ngn roll eftersom jag inte hade en bil att köra hit heller"....(Intalade jag mig, kom ju fram till att det var precis det jag hade...pettitesser..:P)

Varför ska man behöva känna sig pressad att försvara sig inför vissa saker?

Men iaf...nu har det hänt....den 11/7 2008 tog jag det där förbenade kortet...till min stora häpnad...
Min respons på orden "du är godkänd" blev "det var värst, det trodde jag aldrig" (bra intryck man ger)

Anledningen till allt detta babbel är detta...
Om jag nu väljer att cykla så är det på en helt annan basis, om jag numer väljer att cykla så är jag inte längre en körkortslös ungdom utan en ungdom MED körkort som VÄLJER att cykla...

Förstår ni? jag har bytt kategori från körkortslös (en sån där oansvarig som aldrig tar sig i kragen eller som är helt oförmögen att köra) till en hurtbulle som väljer att cykla fast det finns både bil och körkort....

Om ni följer mina tankar...tänk vad en liten lapp kan förändra saker och ting....