Var i sthlm idag för en massa hotellvisningar, efteråt stod jag och väntade på Carro i Gallerian och spanade över folkmassorna....

Till mitt stora nöje så sitter det en yummi-fräshing i fiket brevid mig som jag kunde vila ögonen på emellanåt...han riktigt skrek ut "Hej jag är en jordgubbe, ät upp mig eller dö"...(eller hade sagt om jordgubbar kunnat prata)...

Jag såg faktiskt att han tittade tillbaka några gånger...förhoppningsvis för att jag är oemotståndligt snygg...men jag tror snarare det handlade om att jag valde ut honom som veckans ögongodis och glodde som en inspärrad city-apa med tre ögon...

Det här får mig att fundera på hur många fantastiska människor man missar dagligen, såna man bara missar, såna man skulle vilja prata med men inte vågar och såna man pratar med en gång, skulle vilja träffa dem igen...men det blir som inte av...

Varför kan man inte ta sig i kragen och gå fram till den person man tycker verkar va spännande, "Ska vi snacka?" "Ska vi ta en fika" ....alternativ "Ska vi hångla?"...(helst nyss!!)

Kanske för att man verkar pshyco om man bara knallar fram och vill prata, men seriöst, ska man inte försöka vara lite öppnare som människa, tänk vilka livsöden man skulle få ta del av,...egentligen är nog inte alkisarna så dumma egentligen...de vågar ju prata med alla (fast de minns ju dock inte de spännande livsödena..men men, alla sidor har en baksida) ^^


Så nästa gång jag ser mitt veckans ögongodis...."Hej jag heter Tova, du är mitt veckans ögongodis...jag vill ge dig mitt nummer....eller ska vi hångla på en gång?"                

Trevlig Fredag...Puss